It seems that Spotify Social was a counter move against a future competitor, Rdio. The founder of Kazaa and Skype, Niklas Zennström, has probably carefully studied Spotify and taken strategic decisions on how a music service could be more social. The front page is more intuitive when you are interested in exploring new music. In my case, I have added people with similar taste of music. This is also a strength that Rdio has, it is difficult to find people with similar taste in music in Spotify.
They have designed a more social browsing experience where users can easily gain an overview of other users who listen to the same thing as oneself. I have found interesting music by being able to see which users are listening to the same albums and browse further. The difference between Rdio and Last.fm is to just press play to hear the music. Rdio also presents albums and not just individual songs when you browse. It has the ability to add albums and songs in a collection (in addition to playlists) while Spotify users struggle with starring songs and create playlists without folders to keep track of the music they want to listen to again.
Spotify has much to learn from Rdio if they want to break into the U.S. market. To offer any kind of freemium is not enough, now users have been spoiled in the U.S. with a good browsing experience which Spotify must catch up on to succeed.
En bit in på det här nya året har jag funderat på utmaningar och försökt titta lite i kristallkulan om vad som kanske komma skall det här decenniet. Än så länge har jag kommit fram till tre stycken utmaningar.
1. PR – vi ska inte bara lyssna och babbla
Det som ofta hände på företag som bestämde sig att börja prova på social media runt 2008/2009 var att de ville närvara, genom att twittra ut från något RSS-flöde som de själva tyckte passade eller registrera en användare/grupp/sida på Facebook för att sedan tystna. Men det räckte inte.
Därför anställde företag representanter som närvarar där människor dagligen berättar om vad de tänker på och deras upplevelser, dessa människor kan även vara deras kunder.
Exempel på företag som använder Twitter för att twittra nyheter, erbjudanden och bemöta kritik är @ComHemAB, @SJ_AB och @icastig.
Som Anders Mildner skrev i sitt blogginlägg ”Har vi börjat ‘samtala’ nu?” kommer vi i fortsättningen få se många representanter för företag behandla oss kunder som ett journalistdrev. De kommer höra vad vi säger men aldrig erkänna att något är deras fel.
Utmaningen ligger hos företagen i att inte bara finnas där kunderna är, utan också närvara som medmänniska när kunderna känner något för ett företag, ilska i synnerhet. Ett företag kommer vinna på att försöka sätta sig in i hur kunderna reagerar när någon i företaget har tagit ett mer eller mindre obekvämt beslut som i många ögon antingen är rätt eller fel.
Det är helt fel strategi att agera som en förlängd arm i en social media-kanal utan att möta kunden öga mot öga. Peter Rosdahl har bloggat om @SJ_AB som närvarar på Twitter genom att metaforiskt anställa en digital skylthållare på Drottninggatan i Stockholm som visar riktningen mot kundtjänst. Det går bra att prata med denna digitala skylthållare men den har inga befogenheter att agera om kunden är missnöjd och därmed avsäger den sig ansvaret att försöka sätta sig in i hur kunden har upplevt SJ:s tjänst.
Vi får hoppas att någon på ICA har nypt butiksägaren i örat men den viktigaste lärdomen vi kan få av @icastig:s beteende är att han (förmodar jag) står för en annan sorts medvetenhet och står på kundernas sida: ICA ska behandla sina kunder med respekt och @icastig erkänner ICA-handlarens beteende mot den här kunden som ett problem.
EDIT Den 1 april 2010: Det är oklart vem som står bakom twitterkontot för ICA-Stig. King ”anmäler” (var vet vi inte), kan vara ett gerillautspel men twitterkontot är fortfarande kvar. Mitt resonemang är densamma men pga omständigheterna är det här ett dåligt exempel. Kommentera gärna detta inlägg med att berätta om företag som föregår med gott exempel i sociala medier.
2. Journalistik – Vi ska inte bara berätta vad som har hänt, vi måste berätta vad det innebär för oss
Jan Gradvall skrev i sin krönika (läs den) att nöjesredaktioners främsta problem är att de ser sig själva som medproducenter av underhållning. Samtidigt pågår det en diskussion om hur journalister och papperstidningar ska kunna tjäna pengar på det som många gör gratis och finns på ett medium som har ett större utbud än vad en tidningsmarknad kan erbjuda.
I min mening har de traditionella mediernas roll förändrats och många redaktioner och/eller redaktionsmedlemmar har ännu inte förstått det. Roger Silverstone har i boken Television and Everyday Life analyserat hur TV påverkat vardagslivet. TV bestämde rytmen och agendan för hur vardagslivets ritualer skulle se ut från morgon till kväll. Tittarna vaknade till morgonnyheterna, kom sedan hem till kvällsunderhållningen, under kvällsnyheterna visste världsmedborgarna att världens ordning fortfarande såg ut som föregående nyhetssändning visade och föräldrarna la sedan barnen efter Bolibompa innan kriminalserierna började för vuxna.
En TV-händelse skulle kanske ibland kunna proklamera ett nytt tillstånd och ordning i världen. Den 11 September 2001 är ett exempel på när världen höll andan framför CNN och fick bli varse att världen befann sig i ett krig mot terrorism. Vi hade på oss den tredje stadsmaktens glasögon och såg världen genom dem.
Mediebolagen har fortfarande den inställningen, att vi mot en kostnad ska ta på oss deras glasögon och ta del av den värld de berättar om, även på Internet. Men det finns ett antal internetanvändare som gör samma jobb som de flesta journalister gör just nu fast dessa användare gör det bra och gratis. Om redaktioner börjar ta betalt för det som användare gör gratis kommer de inte att bli lönsamma.
Mitt förslag till en lösning är att redaktioner ska sluta se sig själva som producenter av hur vi ska se på världen. De ska istället försöka få publiken/läsarna/konsumenterna att förstå den kontext vi lever i. Vi kanske får veta om en händelse via en blogg/Twitter/sajt, de som tjänar pengar på att informera ska ge valuta för pengarna och berätta om varför händelsen har skett och vad den innebär för oss som individ, familjemedlem, landsmedborgare och världsmedborgare.
3. Kollektiv intelligens – Vi vet vad vi vill ha
Slutligen vill jag påminna om den informationsflod vi dagligen kan doppa vår tå i. Tekniken (för oss som har tillgång till den) har gjort det möjligt för oss att nästan omedelbart ta del av fantastiska verk (musik/text/film/spel etc.) som har publicerats på Internet. Men vi har en begränsad tid och möjlighet att hitta det som vi skulle vilja ta del av.
Turingtestet bevisar artificiell intelligens. Testet gick ut på att om man kommunicerar med en människa i ett annat rum via en dator och inte märker om människan ersatts av datorn, så är det AI.
Kollektiv intelligens är tusentals människor i det andra rummet. Men datorn är mer än en kommunikationskanal. Den medierar massan och utvinner intelligens.
Vi har redan sett rekommendationssajter som med hjälp av algoritmer försöker bejaka vår smak (t.ex. Pandora) och mer eller mindre tagit hjälp av den kollektiva intelligensen.
Min poäng är att jag tror att vi kommer under 10-talet få se fler tjänster som låter oss slå på ett filter som är anpassat för vad vi vill ha.
Detta är nödvändigt för t.ex. Twitter och även Spotify där det oändligt djupet av innehåll gör att vi kanske missar något vi verkligen skulle uppskatta. Min filmkonsumtion sker till viss del baserat på Criticker som matematiskt bestämmer med vem min filmsmak överensstämmer med och ger filmtips baserat på vad andra som har samma filmsmak skulle kunna rekommendera till mig. Detta är principen jag tror och hoppas kommer vara allmängiltig innan nästa decennieskifte.
Det värsta var att höra den dova smällen. Hur den högra knytnäven träffade R i huvudet. Man tror inte att det skulle kunna hända. Att en människa skulle gå längs Folkungagatan och argt som ett bi skrika i telefonen ”Fuck you, ja det säger jag!” för att sedan stirra rakt mot R och säga ”Vad glor du på gubbjävel?”. Och sedan ”Jag ska sänka dig! Ja det ska jag!” Den fullständigt galna ilskan i ögonen i det förvrängda ansiktet.
Och det där ljudet, den dova smällen, knytnäven mot huvudet.
Hur jag handfallet springer åt sidan och ringer polisen. Hur jag ser kompisarna knuffar undan, hindrar, för bort gärningsmannen och går ner i tunnelbanan.
Frustrationen över att vänta på att polisen skulle springa ner i tunnelbanan (kanske stoppat tågen och plockat honom) och sedan ta emot våra vittnesuppgifter. Tio minuter senare går poliser ner i tunnelbanan. Vi står kvar. Går sedan hem.
Hur R sen ringer polisen och frågar om de har fått tag på honom.
Allt detta. Och ingenting har ändå hänt. Polisen har gjort sitt byråkratiska jobb. Mannen är fortfarande på fri fot.
Det kommer bli svårt för mig att fritt och avslappnat gå hem på kvällen utan en gnagande oro för att utsättas för något så vansinnigt och oprovocerat som ett slag i huvudet.
