Det värsta var att höra den dova smällen. Hur den högra knytnäven träffade R i huvudet. Man tror inte att det skulle kunna hända. Att en människa skulle gå längs Folkungagatan och argt som ett bi skrika i telefonen ”Fuck you, ja det säger jag!” för att sedan stirra rakt mot R och säga ”Vad glor du på gubbjävel?”. Och sedan ”Jag ska sänka dig! Ja det ska jag!” Den fullständigt galna ilskan i ögonen i det förvrängda ansiktet.
Och det där ljudet, den dova smällen, knytnäven mot huvudet.
Hur jag handfallet springer åt sidan och ringer polisen. Hur jag ser kompisarna knuffar undan, hindrar, för bort gärningsmannen och går ner i tunnelbanan.
Frustrationen över att vänta på att polisen skulle springa ner i tunnelbanan (kanske stoppat tågen och plockat honom) och sedan ta emot våra vittnesuppgifter. Tio minuter senare går poliser ner i tunnelbanan. Vi står kvar. Går sedan hem.
Hur R sen ringer polisen och frågar om de har fått tag på honom.
Allt detta. Och ingenting har ändå hänt. Polisen har gjort sitt byråkratiska jobb. Mannen är fortfarande på fri fot.
Det kommer bli svårt för mig att fritt och avslappnat gå hem på kvällen utan en gnagande oro för att utsättas för något så vansinnigt och oprovocerat som ett slag i huvudet.
Den fruktansvärt dova smällen.